snomonster

Nyss när vi skulle gå in så ramlade jag. Det är ju lite (?) halt ute och min ena fot for utåt och knät gick ur led och tillbaka igen - typ. Som det ju gör ibland, men inte SÅHÄR illa! Det gör så jävla ONT! Daniel hade redan gått in så där låg jag. Ont så in i helvete - tårarna sprutade och hunden blev ju alldeles galen och undrade vad matte gjorde på backen. Blev ju mycket bättre av en 40-kilosklump på mig... Han försökte också krypa under armen på mig. Men i hjärtat kändes det ju bra att han blev "rädd" om mig. Hade som tur var fonen i fickan så jag kunde ringa ut Daniel igen, från toaletten och allt. Han skjutsade in mig på sparken till bron och så lyckades jag stappla in. Men detta har jag inte alls tid med nu. Jag skulle gå ut och gå med hundarna var det tänkt medan D åkte och hämtade en grej. Nu måste han nog tyvärr springa arslet av sig för att göra allt. De får nog vara utan promenad idag, men det är ju mat som ska fixas och allt det. Det brukar ta några veckor att bli hyfsad igen, jag har ju gjort detta förut. Men annorlunda är att det gör satans ont precis under knät och sen strålar det ut åt sidan. Bara det inte är något trasigt. Uttöjt och dyligt må vara, bara ingen operation. Och det värsta är att för varje gång det händer desto lättare händer det igen. Är ju mitt felande ben också, såklart. FAN FAN FAN! Kan förmodligen inte snickra imorgon heller, fan som sagt, alla planer går i stöpet. Har lindat nu iallafall. Ska grina klart och sedan rycka upp mig!

Men shit, det är ju jag som motionerar hundarna! Hur ska det gå nu framöver då?? Jävlar... Alltså det är ju jobbigt bara att sätta sig, lägga sig, kliva upp, sitta på toaletten, gå, gå i trappan... Jag VET ju precis hur jävla jobbigt detta är, att inte kunna göra något. Bara sitta brevid och titta på när alla gör allt som måste göras.

Ja, förbereda sallad till maten må jag väl 17 kunna klara iaf...