snomonster

På torsdagar är jag alltid extra stolt över min hund. Kanhända det beror på att vi varit på kurs kvällen före och att det håller i sig... Nu kan vi ju inte gå nästa vecka så nu har vi avslutat denna kursomgång. Men jag har bokat in oss på en ny redan. Det blir en fortsättning på det som vi har hållt på med, lite svårare och lite roligare som det blir ju mer de utvecklas. Jag börjar få svårt att hålla vovvens tempo, men man får kämpa på. Det kommer att bli på tisdagar denna gång och en helt ny grupp... Så det blir så klart lite nervöst. Till sommaren planerar jag att fortsätta gå olika grejer och då kommer det nog bli ytterligare en eller flera andra grupper att hoppa in i... Hmm, är SÅ avundsjuk på söndagsgruppen som vi kallar dem, som har en sån sammanhållning och som har så roligt tillsammans. Hade hoppats att jag också skulle hamna i en grupp att växa med. Men, men. Det känns ungefär lika hemskt som när man skulle börja i en ny klass i skolan. Nästan.

Nu har jag trixat lite med uppsatsen. Alltså, jag fullkomligt älskar att hålla på med utformning av texten. Rubriker, teckensnitt, framsida, marginaler - allt för att få det att se snyggt och prydligt ut. Är petnoga med att det är precis lika många blankrader till ny rubrik och så vidare, och så vidare. Det tycker Malla är bra så hon slipper! Jag sitter alltid många timmar med just detta innan sådana här grejer ska lämnas in, sedan själva texten är färdigskriven. Nu är vi iofs inte klara än, men jag bara kan inte börja på diskussionen själv... Tror det får vänta till nästa vecka då vi träffas på skolan. Skolan ja, BLÄ!

Ska inte klockan bli två snart... Så D kommer hem. Han ska köra skoter före och skrämma bort alla vargar så att jag kan gå med hundarna sen... Tänk att man sitter och bara vill att tiden ska gå fortare ibland, då dagar, veckor, månader och ÅR bara svischar nästan, kan det tyckas ibland, obemärkt förbi ...? Aldrig är man nöjd. Jag brukar försöka att inte längta mig några dagar eller vecka bort, för rätt som det är så har det där man längtat till kommit och varit, och man har knappt märkt det... Det är ju hemskt. Jag längtar verkligen inte till sommaren för i juni är det meningen att jag ska vara färsigstuderad. Nä, jag funderar på att läsa ett par år till.

Det börjar kännas verkligen jätteläskigt och overkligt att jag ska jobba. Vadå jobba? Vad är det? Ånej, då man måste släpa sig upp ur sängen varje morgon, lämna en lessen hund och bara längta till man får åka hem igen!? Och, jag menar - jag kan ju ingenting. Nä, INGENTING har jag lärt mig under tre och ett halvt års studier. Inget om det verkliga arbetet. Jag kan ju inget om inskolning. Eller utvecklingssamtal. Eller planering. Eller om att jobba med (trevliga) arbetskamrater. (Otrevliga kan jag jobba med, det har jag gjort i ett och ett halvt år tidigare så det är inga problem. Man mår lite psykiskt dåligt bara.) Eller om föräldrakontakt...  Nä, jag måste nog gå och grina ett tag nu...